tisdag 24 februari 2015

Anorexin gjorde mig hälsosam på riktigt




För 10 år sedan hände nått av det bästa som kunde hända. Jag började få behandling för anorexi. Frågan är vem jag skulle vara idag om anorexin aldrig hänt.

Jag var uppvuxen med extremt dålig självbild och dåliga matvanor och tyckte aldrig jag dög som jag var. Mitt mått på lycka var att vara snygg och smal. Jag såg aldrig nått värde i mig själv. När jag blev drabbad insåg jag tids nog att även jag hade ett värde och att det fanns folk som gillade mig för den jag var oavsett vad jag vägde.

Den långa kamp jag har gått igenom har format mig till den jag är idag, en tjej med sundare syn på hälsa än många som aldrig vart sjuka. En tjej som inte har ångest över vikt eller kalorier (aldrig mer). En tjej som har ångest över allt som innehåller fett. Det är tyvärr så vanligt bland vuxna friska människor att nojja sig i onödan för just vikt och kalorier. Ätstörningar kan såklart drabba även vuxna.

Jag är en person som kan anses extrem hälsosam utåt men jag är inte perfekt. Dessutom älskar jag verkligen styrketräning så det är inget jag gör av tvång. Visst, det är inte alltid kul att träna men ett avslutat träningspass har sådan positiv effekt på mig så jag gör det gärna och ofta. Och muskler är aldrig fel. (Ja, jag tycker det är sjukt snyggt med muskler det sticker jag inte under stol med...)

Det jag vill säga är att det är stor skillnad mellan en hälsosam livsstil och en manisk livsstil. Förr var träning och hälsa bara ett sätt att gå ner i vikt, ett sätt att arbeta mot kroppen som jag avskydde. Nu har det blivit ett sätt att arbeta med min kropp som numera är min bästa kompis. Den lyssnar och svarar för vi har lärt känna varandra. Synd att det tog så många år innan vi fann varandra.


Har tidigare skrivit en del om mina ätstörningar här.

tisdag 17 februari 2015

Nackdelar med (tung) styrketräning



Eftersom jag pratar positivt om tung styrketräning på gym hela tiden tänkte jag ta upp de främsta nackdelarna och bieffekterna med just detta.


1. Det är dyrt

Gymkort kostar. Det är inte speciellt dyrt i sig. Problemet är att du behöver mer än så. Snygga träningskläder i mängder och de där speciella skorna, helst flera par som du egentligen inte behöver. Det finns alltid något "tillägg" att lägga pengar på. Proteinpulver och mindre nödvändiga tillskott (jag köper endast proteinpulver på grund av av mitt naturlighetstänk).

Eftersom du blir så otroligt hungrig skenar matkostnaden iväg. Musklerna behöver ju den där extra energin för att reparera sig och bli starkare. Mer protein i kosten innebär ofta dyrare mat. Är du förutom detta en hälsonörd som helst vill ha det mesta ekologiskt, ja då snackar vi mycket uppätna stålar...


2. Du blir lätt utseendefixerad

Det är självklart att du vill se resultat och bilder och mått är ett bra sätt att mäta resultat. Men du får ändå tänka på att det finns många som kanske inte uppskattar alla muskelbilder du delar med dig av. Du är bara helt enkelt så taggad då du ser till exempel hur dina biceps börjar ta form.


3. Du förlorar vänner

Det är lätt att tappa vänner som inte delar intresset. De förstår inte varför man tackar nej till uteliv och alkohol och går och tränar istället. Alkohol i större mängd påverkar så klart träning negativt och prioriteras ofta bort.


4. Det är svårt att hitta träningskompisar (tjejer)

Tjejer med passion för styrketräning har ofta svårt att hitta andra likasinnande tjejer på grund av rådande minoritet på gymmet. Tyvärr är fortfarande många tjejer rädda för muskelbygge och fokuserar samtidigt för mycket på kalorier och viktminskning. Men deppa inte ihop för det. Det finns trevliga killar också om man absolut vill ha träningskompisar.


Så klart finns det andra nackdelar som exempelvis skaderisk vid fel teknik (ta altid hjälp av instruktör eller annan kunnig om du är ny på gymmet eller inte vet hur du ska göra)



Källa: Egna erfarenheter. Ta med en nypa salt ;)


måndag 9 februari 2015

När tiden inte räcker till

Jag vill så gärna göra en massa saker. Förr hann jag hur mycket som helst. Sen jag blev mamma är man glad om man hinner något alls ibland.

Det har varit mycket på sista tiden. Med allt. Jag sitter nu med tio bloggrubriker i skallen, funderar kring medborgarförslag och tänker på städningen som jag inte hann klart med idag heller. Men det är helt ok. Jag prioriterade att gå till gymmet istället och det får man göra ibland. För att må bättre själv. Ska jag hinna träna får jag stå ut med mera stök hemma även i fortsättningen. För tiden räcker aldrig till numera.

Det är så lätt att tänka "jag ska bara göra detta först". Men nu struntar jag i det och går och lägger mig istället. Det är en dag imorgon också. Blogga hinner jag göra nästa år annars. Instagram tar mindre tid.

måndag 19 januari 2015

Sociala medier gör oss INTE osociala!



Det är så lätt att känna sig ensam i vuxen ålder. Vänskap rinner ut i sanden av olika anledningar och att få vänner som vuxen är inte lika lätt som då man går i skola. Då tycker jag det är toppen att internet och sociala medier finns - och jag kan bli lite trött på snacket om att de skulle göra oss osociala!

Jag är född och uppvuxen i Finland och flyttade till Sverige för att plugga som 19-åring. Kände inte en enda människa, men eftersom det var i studiesyfte så fick jag studentkompisar. Det var först då jag landade i Kumla som jag kände mig riktigt, riktigt ensam. Arbetslös, gravid och kände NOLL. Min sambo sa åt mig att kompisar är för barn - inte för vuxna. Men där kunde jag som är översocial inte hålla med. (Jag råkar vara tillsammans med en som inte har nått behov av att träffa folk.)

Jag kände mig nästan desperat då jag satte mig på sociala medier och letade efter folk. Träffade några Örebroare men orkade och kunde inte åka dit så ofta, så det rann ut i sanden. Förutom en tjej, och jag är jätteglad över att ha hittat dig även om vi ses för sällan. Träffade även några i Kumla men klickade inte med någon av dem just då. 

Jag fick nog av att klaga på att jag var ensam och sökte efter folk i en köp & säljgrupp på Facebook. Folk får tycka jag är en idiot, jag ville i alla fall försöka. Konstigt nog var det flera som nappade och ville ses. En månad innan min son föddes skapade jag själv gruppen "Småbarnsföräldrar i Kumla" eftersom jag ville träffa andra i liknande situation som mig. Via andra grupper gjorde jag smygreklam och bad även medlemmarna att bjuda in andra. Jag hade inte en aning om att gruppen skulle växa och bli så stor som den är idag. Tack vare gruppen, kyrkans babycafé och familjens hus har jag kommit i kontakt med trevliga småbarnsföräldrar. En del av dem hade jag kanske aldrig träffat om jag inte skapat gruppen.

När sonen blev äldre började jag känna dock att jag ville träffa folk för min skull också, inte bara för hans. Hitta folk med liknande intressen. Därför gick jag med i en grupp för att hitta vänner i Örebro, men det kändes mest jobbigt att tvingas åka dit för att träffa människor. Jag ville träffa folk i Kumla, men hur gör man? Jo, jag skapade ännu en grupp "Nya vänner i Kumla" och tänkte att jag gör ett försök. Trodde inte intresset fanns men den gruppen fick runt 50 medlemmar på under 30 min. Det var oväntat. Tack vare den gruppen har jag även hittat många nya bekanta och hittills har en av dem blivit en riktigt god vän. Det är faktiskt kul att kunna hälsa på människor man känner igen på t.ex. ICA istället för att känna sig totalt osynlig.

Det jag vill säga med detta är att om jag inte hade suttit på Facebook och andra sociala medier så hade jag kanske inte haft några kompisar idag. Ibland är det totalt omöjligt att komma i kontakt med folk. Visst föredrar jag att träffa människor i verkligheten i första hand men en arbetslös, översocial och gravid tjej på en ort där hon känner NOLL personer räddades av dessa sociala medier istället för att dö av uttråkning. 

Jag hoppas medlemmarna i mina grupper  kommer använda dem till att hitta nya vänner och bekanta, de har trots allt runt 200 medlemmar vardera. (OK, har även två grupper till men med lite annat syfte.) Jag skapade inte grupperna för att jag ville isolera mig från omvärlden utan tvärtom. Sen är det inte min uppgift att se till att folk träffas utan det ligger hos varje enskild person - att våga ta kontakt. Man måste inte skriva i loggen utan kan skicka privat meddelande till folk man vill träffa och det hoppas jag folk gör.

Detta var inget tränings- eller hälsoinlägg utan bara funderingar av en tjej som ville skriva av sig. Trevlig kväll. //Camilla

tisdag 13 januari 2015

Nu kör vi, 2015

Det är ingen hemlighet att bloggmotivationen försvann då jag blev gravid. Då jag inte kunde köra prestationsinriktad träning längre. Då jag behövde trappa ner och inte fick trappa upp. Tiden efter graviditeten har varit en stor omställning, att hitta sig själv i rollen som förälder. Jag har kanske inte varit så bra på det. Någonstans glömde jag bort mig själv. Det resulterade i att jag var ganska trött och orkeslös ofta under 2014. Kände inte igen mig själv alls. Var inte lika glad och possitiv.

Sen December 2012 har jag bara kört hemmaträning. Först eftersom vi skulle flytta från Borlänge och jag inte ville binda mig till något gym, sen var det väntan på jobb under graviditet (fick inget jobb då) och sen bristen på avlastning. Det sista höll på att ta knäcken på mig. Och sen skulle jag "bara skaffa jobb först" igen. Vid nyår sa min sambo dock att det var okej om jag skaffade gymkort innan. Bara om det kunde få mig att må bättre.

Så nu har jag provtränat en del gym och landat på Forma så jag hoppas detta kan bli ett bra träningsår. Vet att jag får jobba på att hitta balans i vardagen som småbarnsförälder men om det var nått jag saknade förra året så var det balans.

Jag får acceptera att jag får ta en nystart med träningen och inte är den där starka tjejen som jag var innan graviditeten. Men jag har ett helt ok utgångsläge och är bekant med gym så det är väl inte helt omöjligt att bygga upp denna kropp?

December 2014 - bring by body back 2015



lördag 6 december 2014

Inte hela bilden

Då man bloggar/ instagrammar eller skriver i andra sociala medier väljer man oftast vad man vill dela med sig av och vad man inte vill dela med sig av. Man visar inte hela bilden.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen - jag är inte extrem. Ibland blir jag lite trött på att folk tror att jag sätter en massa förbud hit och dit, bara äter supernyttigt eller undviker varje lite kemikalie. Det är inte sant. Jag är dock medveten och försöker begränsa kemikalier och äta sunt. Men jag vet att om man blir rädd för varje plastgrej eller varje tillsats så blir det svårt att leva. Jag gör det jag kan utan att det blir för omständligt eller någon "tvång-grej".

Saker behöver inte vara svart eller vitt men tyvärr tror många det. Och jag kanske får skylla mig själv med tanke på vad jag publicerar men folk borde kunna tänka själv att ingen är "perfekt".

tisdag 4 februari 2014

Dags att hitta tillbaka

.. till mig själv och till bloggen.

Det är så mycket som förändras när man fått barn, mer än man kan ana. Hade egentligen tänkt återvända i Januari men förra månaden var jättetuff på många sätt och jag höll på att köra slut på mig själv.

Nu har jag lovat mig själv att prioritera mig själv också. Jag är så dålig på att be om hjälp, men det finns inte många jag kan be om hjälp heller tyvärr. Det måste jag bli bättre på dock. För  hälsan är viktigast. För att orka ta hand om mig själv och framför allt familjen.

Jag vet inte vart jag ska börja, för träningen, bloggen och även kosten har blivit lidande ibland. I dagsläget kan jag inte skaffa gymkort men hoppas inom kort. För jag är inte migsjälv utan de tunga passen på gymmet. Tyvärr bor jag inte 500 meter från gymmet som tidigare. Tyvärr finns inte Friskis (där jag trivts bäst) i Kumla heller. Det är inte så lätt att få till fokuserad styrketräning med en liten bebis i vardagsrummet (där vår träningsutrustning står) men nu ska jag ta tid för träningen så att jag mår bra igen. På nått sätt ska det gå.

Jag sätter igång idag och gör en lista på vart jag vill nå den kommande tiden. Punkt. Och jag sätter ingen press på att skriva i bloggen utan kommer göra det då jag känner att jag har något att berätta eller vill lufta mina tankar.